Bakelser & Bajskorvar

Från det ena till det andra...

Ledsen

Publicerad 2017-01-31 21:44:19 i Allmänt,

Jag orkar inte med den här oron för ekonomin. Jag lyckas aldrig komma ifatt efter sjukskrivningen. Fast jag nu har jobbat lika länge efter sjukskrivningen som jag var sjukskriven så ligger jag fortfarande hopplöst efter. Och det är alltid nån skit som far iväg till Kron-Olle och vips har jag halkat lite mer efter när det blir utmätning på lönen. Plus att det ju läggs på räntor och avgifter. 
 
Och är man hos Kron-Olle så finns ingen hjälp att få. Skulle jag bara ha 15 papp skulle jag vara ikapp. Och då skulle jag behöva max 15 månader för att återbetala. Men det är nej från banken för att låna. Nix, nix, nix. 
 
Jag har bara 1500 pix kvar att leva för den här månaden. Det är tungt, jag har inte storhandlat än. Men det går väl. Man får skyffla undan den ångesten i nåt hörn. Jag vill inte det ska påverka antidepputsättningen ju. Och vips har jag adderat den oron också. 
 
Nåja, jag är nyklippt och gillar min nya frisyr mycket. Jag fick ett samtal från min presumtivt nya arbetsgivare med beskedet att besked kommer nästa vecka (omtänksamt). Jag gick hem från jobbet (promenader får mej alltid att må bättre) och jag och min frisör hann prata lite extra efteråt när vi gjorde sällskap ut på stan en sväng. Dessutom har jag lunchat med en fd kollega och fått lite info om hennes nya jobb. 
 
Nu ska jag dra täcket över huvudet och hoppas på att den stenhårda klumpen i magen ska vara borta imorgon. Vad kan man göra mer än leva på?! Vad är alternativet?!
 
 

Hurvigt!

Publicerad 2017-01-25 12:51:45 i Allmänt,

Det är minst sagt hurvigt ute! Tror jag skulle behöva bo någonstans där det inte är så mycket vädersvängningar för vädret tar upp alldeles för mycket av min tid. Höll på att frysa ihjäl när jag begav mej ut på lunchen, och då gick jag inte ens långt.

Jag var tvungen att slinka in på Pantbanken för att få behålla allt mitt guld. Den räntan är inte att leka med förresten… Och sen lunchade jag med Storbarna hos favorit-indiern. Gott och mysigt och varmt! Hade helst suttit kvar där någon timme till. Men herregud så mätt jag är nu!

Nu är jag tillbaka på jobbet och jag har fortfarande inte fått några arbetsuppgifter. Så jag sitter mest och försöker få tiden att gå. Inte så där helt ultimat sysselsättning, jag skulle mycket hellre vara hemma och fixa.

Väntar på att höra ifrån min presumtivt nya arbetsgivare också. Pratade med dem igen igår, då hade de inte fått tag i min ena referent. Nu hoppas jag att hon ringt dem som jag bad om. Jag vill bara säga upp mej. En inte helt ovanlig känsla! Även om det ju antagligen blir tjänstledigt om jag får jobbet, det är ju bara en tjänst på ett år. De enda som får fasta anställningar är socionomerna.

Men jag verkar ju ligga bra till när dom vill prata med mina referenser. Men än har vi inte ens nuddat vid ämnet lön. Enligt mina mer insatta vänner kommer dom aldrig kunna matcha mina lönekrav. Synd isåfall.

Min nuvarande lön är ju skapligt hög men ändå matchar den långt ifrån hyrorna på Mimers nybyggen. Fick erbjudande om att ställa mej i kö för ett nybygge på en plats jag faktiskt skulle kunna tänka mej att bo. Kollade in planlösningar och så där. Sen såg jag hyran, nästan 14 000 pix. Galet! Man kanske inte bara ska bo? Visst, jag skulle kunna gå ner till en 3:a istället (men bibliotek/gästrum/TV-rum lockar) men då är hyran ändå nästan 12 000 kronor. Dubbelt mot där jag bor nu. Vilka är det egentligen som hyr såna där ställen?

Ja ja, än så länge bor jag således kvar där jag bor och en stund till får jag väl lov att jobba kvar där jag är också… Idag kommer Omställningsgruppen hit för möte så snart kanske vi vet mer om hur det blir här. Vilka 300 i regionen som blir av med jobben. Jag tycker de kan ge mej en årslön och sen är vi klara med varandra. Men jag tror inte ens jag är i riskzonen. Även om man aldrig kan veta så noga.

Kom just att tänka på mina förlorade 4, 4 kilon som jag upptäckte häromdagen. Ja jag upptäckte inte dom, dom är ju försvunna, men jag upptäckte att de lämnat mej. Nu känns det som om byxorna ska spricka efter lunchen. Tänk om dom försvunna kilona hittat hem igen? Ve o fasa!! Jag som tänkte unna mej att åka buss hem nu när lönen kommit och jag har råd att ladda busskortet men… jag måste nog gå hem idag med. Jag vill ju att de plötsligt försvunna kilona ska vara inledningen på en spårändring i livet. Bort bort bort istället för plus plus plus.

Och jag har ju inte gjort ett enda medvetet val den här gången för att gå ner. Jag har bara gått fram och tillbaka till jobbet i högre utsträckning efter nyår än innan. Och det är ju inte så att det syns att det försvunnit kilon, jag är fortfarande alldeles för fluffig för att det ska vara nyttigt men, hey, det är en början. Vill jag tro.

Nåja, onsdag idag så snart blir det ledigt igen. Längtar just nu ohemult mycket till just helgerna. Jag som vill ha bra dagar hela tiden. Gillar inte det där med att leva för helgen. Men det blir väl bättre i takt med att solen och värmen återvänder. I helgen ska vi fira 40-åringen och annars mest ta det lugnt. Funderar även på att dra igång en bloppis. Det ska ju vara på modet just nu.

Jag har massor med saker att bli av med, kunde man då få lite pengar för det också vore det ju en välgärning. Jag har skänkt bort så mycket genom åren. Och jag gjorde det ju verkligen inte för att få något tillbaka, har alltid tyckt att det är bättre att någon annan kan överta det jag inte kan eller vill ha kvar men… med facit i hand kan man konstatera att det är många som glatt tackar och tar emot men sedan vill sälja saker de själva har till en istället för att ge.

Tänkte jag skulle få ihop lite extra till Greklandsresan. Inte behöva vända på varenda slant hela tiden. Även om jag ju även där går mot ljusare tider.

Ljusare tider, det är finfina grejer det!

V Å R

Publicerad 2017-01-19 13:25:00 i Allmänt,

Det är så tyst på jobbet just nu att man kan tro att det är helg. Det enda som hörs är mitt och rumskompisens knatter på tangenterna och våran susande fläkt. Jag hoppas ventilationen är bättre på nästa arbetsplats. Oavsett om jag flyttar till nya lokaler med det här jobbet eller om jag får ett nytt jobb snart.

Idag ringde i alla fall HR-personen som jag träffade i fredags till chefen för att ta referenser. Jag vet att EC bara har gott att säga så det känns bra. Få se om hon fick tag på TL också. Spännande! Men, peppar, peppar… Vi har inte diskuterat lön än t ex. Och som beteendevetare får man inte fast tjänst, det får bara socionomer. Jag kommer isåfall få en tjänst på tolv månader och då är frågan om Verket går med på att jag ska vara tjänstledig. Men om inte? Ja då tror jag faktiskt att jag säger upp mej. Jag får väl söka annat under tiden.

Här hade vi möte imorse och det jag misstänkt länge var ett faktum. Varsel kommer snart läggas och i regionen är det 300 tjänster som ska bort. Jag förstår att många av de nya oroar sej men för egen del sitter jag ju relativt säkert. Tyvärr kan jag tycka. Om man blir uppsagd får man ju hjälp av Trygghetsstiftelsen t ex. Och många kommer ju kunna erbjudas andra tjänster, inom andra grenar. Men vi är först ut, få se hur det blir i de andra regionerna…

Jag skulle ju älska att få ett erbjudande om en årslön och sedan bye bye! Men sånt hålls ju inte staten med! 

Ute skiner solen som en tok, det känns förvisso ganska kallt men hjärnan och hjärtat hojtar VÅR i alla fall. Underbart med ljuset. Man blir som en annan människa. Samtidigt som ännu fler skavanker syns. Påsar och rynkor under ögonen och gråvita stråna som lever sitt eget liv uppe på huvudet. Trött och trist borde jag skaffa som text på bröstet.  Men skitsamma, jag blir ändå tokglad för ljuset!!

Och på tal om de vita spröten så har jag tröttnat totalt på att färga håret i parti och minut. Funderar allvarligt på att klippa mej kort lite längre fram och sedan bara låta det vara. Se hur det kommer se ut med grått hår. Tror att det är lika vitt som pappas. Trivs jag sen inte så växer håret ju ut och färgmedlen finns kvar att köpa. Men man får se. Alla dessa livsviktiga beslut.

Och alla fåglar kvittrar som galningar i buskar och träd.

Dottern har ledig dag idag och när hon var klar på gymmet hörde hon av sej så vi tog en sväng på stan. Det är snart en 40-åring att fira och strax därefter en 25-åring. Den sistnämnde vill ju dessutom ha kalaset hos mamsen. Men så klart! Hittade jättefina assietter och annat kalasmaterial på Lagerhaus. I regnbågens alla färger. Men jag får väl kolla med födelsedagsbarnet först, om jag får fria händer. Och om han vill ha ballonger. Vill inte alla ha det på sin födelsedag?

Jag håller dessutom tummarna, hårt, för att sonens son ska komma hit med sin mamma den helgen så sonen får rå om den lille på sin födelsedag och allt. Men man vet aldrig hur det blir med det där. Nu är iallafall den tredje februari inbokad för ett besök. Jag hoppas det blir som det är tänkt.

I övrigt oroar jag mej mest för pengar som vanligt. Eftersom vi bokat resan till Kreta nu (längtar!) så måste en handpenning in. Pengar jag inte räknat med i budgeten. Och så trilskas CSN (intet nytt under solen) så där behövs det också en rejäl slant. Och dessutom är ju lönen påverkad i negativ riktning eftersom jag promt skulle dra på mej influensan i december.

Nåja, det mesta brukar lösa sej och har jag tur vinner jag en månadshyra på min fina diktning om hyresvärden. Gör jag det är det flera pengarbekymmer ur världen på en gång. Och om inte överlever jag det med. Men jag börjar se slutet på tunneln, ja om man bortser från CSN. Och det är en känsla som nästan slår vårkänslan. Men bara nästan.

Herregud, det går mot vår!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela