Efteråt
Dagen efter 50-årsdagen och allting är lugnt. Jag oroade mej i onödan för spektaklet och dagen rann smidigt förbi. Mamma och fastern gick hem vid halv tolv i natt och då drog jag en lättnadens suck.
Fina presenter fick jag också. Känner mej grymt bortskämd. Framförallt av dottern. Jag fick ju resan av henne och vi var ense om att det var nog där. Det var det inte. Hon inledde dagen med att bjuda mej på frukost på ett fik. Sen fick jag blommor, en weekendresa (valfri inom rikets gränser) och en fiskskulptur som jag önskat mej länge.
Dessutom skrev hon en hälsning på FB som inte bara tog andan ur mej!
Nåja, nu är kalaset över och jag blev firad på flera olika sätt. Det värmde.
Idag åkte jag och Lillsonen till stadens marknad men det var inte något att yvas över. Vi träffade dock hans faster och trummisen med fru. Trevligt! Sen promenerade vi ner på stan och åt på Donken.
Storsonen kom förbi när vi kom hem och hjälpte till att äta smörgåstårta. Jag har ett berg kvar och som det känns nu vill jag aldrig mer äta smörgåstårta. Nåja, folk behöver inte gå hem hungriga iallafall.
Få se nu då om allt kan lugna ner sej lite. Jag tycker världen snurrat en smula för fort på sistone. På onsdag fyller pappsen år och jag har inte ens hunnit fundera på vad han ska få i present. Det har väl aldrig tidigare hänt.
Men samtidigt har jag haft det så bra på sistone, resan till GC, tjejmiddag hos en nygammal vän, första tillfället på guidekursen osv.
Dessutom finns det numera en snubbe på jobbet att vila ögonen på. Bara vila ögonen men hur länge sedan är det inte när jag ens kände så? Man får glädjas åt de små stegen. Man måste göra det, det är ju dom som är livet.
Nu har jag överlevt första dagen på döhalvan utan problem. Det här går ju finfint!
