Försommar
Det är en ljuvlig tid just nu, fåglarna sjunger och naturen grönskar. Och ändå sitter jag här, en helt vanlig tisdag, och pallar inte att gå till jobbet. Stresspåslaget blev övermäktigt igår så jag gick hem redan vid halv elva. Tryck över bröstet, yrsel och illamående. Så här har jag aldrig känt förr men jag vet ju att min kropp hittar på olika saker varje gång för att få min uppmärksamhet.
I vilket fall gick jag hem, bäddade ner mej och slocknade. Det kändes lite bättre när jag vaknade och idag är trycket över bröstet nästan borta. Nu säger min inre Luther att jag måste jobba imorgon men vi får se. Jag är, på riktigt, orolig över min hälsa nu. Vill inte trilla dit igen.
Om det bara vore jobbet, alltså själva arbetsuppgifterna, som var tunga så skulle jag kunna hantera det. Om jag hade en stöttande och tillåtande omgivning på jobbet men... icke. Jag var iväg på ett uppdrag i torsdags som inledningsvis kändes otroligt jobbigt men som blev väldigt bra till slut. Uppdraget var inte mitt, hade inte planerats av mej men jag blev utsedd att genomföra det. En del i det hela hade missats och det fick jag ta en del skit för innan vi kom iväg men jag löste det. Eller åtminstone kändes det löst. Men efterdyningarna har liksom ingen hejd! Man kan tro att jag begått ett grovt brott!
Halva torsdagen och hela fredagen hörde jag mitt namn nämnas utanför mitt rum (jag har mitt kontor vid den naturliga mötesplatsen). Jag hörde inte vad man pratade om men det räckte för att stressa upp mej. Dessutom satt jag och slet med en bunt dokument som behövde vara klara till lunch i fredags för ett annat uppdrag så jag hade inte tid att ta itu med snacket heller. Det är ett helvete att vara ny på arbetet när det behöver gå fort och man måste be om hjälp hela tiden!
Jag bad flera om ursäkt redan under torsdagen för att det hade blivit fel. Jag försökte få dom att förstå varför och hur och jag trodde det var lugnt. Den som egentligen bar ansvaret hade sjukskrivit sej så där fanns ingen backning att få. Och ärligt talat hade det inte funnits ens om hon varit på plats. Jag trodde dumt nog att allt var ur världen efter det...
Jag blir bara så less, varför beter sej folk så här? Och varför ska just jag vara så överkänslig för det? Den ena inblandade (så klart den med mest makt!) gillar inte mej och det är ju bara som det är. Borde inte jag då bara kunna bortse från hennes uppsyn, beteende och ord?
Nåja, tiden går fort. Jag ska inte vara kvar, det vet jag redan, men vart ska jag ta vägen nu?! Vet bara att jag inte vill arbeta mer med människor på det här sättet. Kriminalvård, migrationsfrågor och nu socialtjänst räcker. Mitt arma hjärta klarar inte mer!
