Bakelser & Bajskorvar

Det är så tyst på jobbet just nu att man kan tro att det är helg. Det enda som hörs är mitt och rumskompisens knatter på tangenterna och våran susande fläkt. Jag hoppas ventilationen är bättre på nästa arbetsplats. Oavsett om jag flyttar till nya lokaler med det här jobbet eller om jag får ett nytt jobb snart.

Idag ringde i alla fall HR-personen som jag träffade i fredags till chefen för att ta referenser. Jag vet att EC bara har gott att säga så det känns bra. Få se om hon fick tag på TL också. Spännande! Men, peppar, peppar… Vi har inte diskuterat lön än t ex. Och som beteendevetare får man inte fast tjänst, det får bara socionomer. Jag kommer isåfall få en tjänst på tolv månader och då är frågan om Verket går med på att jag ska vara tjänstledig. Men om inte? Ja då tror jag faktiskt att jag säger upp mej. Jag får väl söka annat under tiden.

Här hade vi möte imorse och det jag misstänkt länge var ett faktum. Varsel kommer snart läggas och i regionen är det 300 tjänster som ska bort. Jag förstår att många av de nya oroar sej men för egen del sitter jag ju relativt säkert. Tyvärr kan jag tycka. Om man blir uppsagd får man ju hjälp av Trygghetsstiftelsen t ex. Och många kommer ju kunna erbjudas andra tjänster, inom andra grenar. Men vi är först ut, få se hur det blir i de andra regionerna…

Jag skulle ju älska att få ett erbjudande om en årslön och sedan bye bye! Men sånt hålls ju inte staten med! 

Ute skiner solen som en tok, det känns förvisso ganska kallt men hjärnan och hjärtat hojtar VÅR i alla fall. Underbart med ljuset. Man blir som en annan människa. Samtidigt som ännu fler skavanker syns. Påsar och rynkor under ögonen och gråvita stråna som lever sitt eget liv uppe på huvudet. Trött och trist borde jag skaffa som text på bröstet.  Men skitsamma, jag blir ändå tokglad för ljuset!!

Och på tal om de vita spröten så har jag tröttnat totalt på att färga håret i parti och minut. Funderar allvarligt på att klippa mej kort lite längre fram och sedan bara låta det vara. Se hur det kommer se ut med grått hår. Tror att det är lika vitt som pappas. Trivs jag sen inte så växer håret ju ut och färgmedlen finns kvar att köpa. Men man får se. Alla dessa livsviktiga beslut.

Och alla fåglar kvittrar som galningar i buskar och träd.

Dottern har ledig dag idag och när hon var klar på gymmet hörde hon av sej så vi tog en sväng på stan. Det är snart en 40-åring att fira och strax därefter en 25-åring. Den sistnämnde vill ju dessutom ha kalaset hos mamsen. Men så klart! Hittade jättefina assietter och annat kalasmaterial på Lagerhaus. I regnbågens alla färger. Men jag får väl kolla med födelsedagsbarnet först, om jag får fria händer. Och om han vill ha ballonger. Vill inte alla ha det på sin födelsedag?

Jag håller dessutom tummarna, hårt, för att sonens son ska komma hit med sin mamma den helgen så sonen får rå om den lille på sin födelsedag och allt. Men man vet aldrig hur det blir med det där. Nu är iallafall den tredje februari inbokad för ett besök. Jag hoppas det blir som det är tänkt.

I övrigt oroar jag mej mest för pengar som vanligt. Eftersom vi bokat resan till Kreta nu (längtar!) så måste en handpenning in. Pengar jag inte räknat med i budgeten. Och så trilskas CSN (intet nytt under solen) så där behövs det också en rejäl slant. Och dessutom är ju lönen påverkad i negativ riktning eftersom jag promt skulle dra på mej influensan i december.

Nåja, det mesta brukar lösa sej och har jag tur vinner jag en månadshyra på min fina diktning om hyresvärden. Gör jag det är det flera pengarbekymmer ur världen på en gång. Och om inte överlever jag det med. Men jag börjar se slutet på tunneln, ja om man bortser från CSN. Och det är en känsla som nästan slår vårkänslan. Men bara nästan.

Herregud, det går mot vår!