Bakelser & Bajskorvar

Från det ena till det andra...

Besvärlig?

Publicerad 2017-01-10 10:52:00 i Allmänt,

Jag avskyr känslan av att vara till besvär, att jag stör. Och varje gång jag måste gå in till min TL och prata med henne får jag den känslan. Jag vet inte varför, hon är en jätterar person, men de sitter tre stycken i samma rum så det kan väl bero på det. Tre introverta som stirrar på en med stora ögon när man kliver in på deras territorium. Men jag kanske inbillar mej?

Idag var jag in och bad om mer arbete, jag har inget att göra. Och det borde väl vara en positiv sak? Jag har väntat på att bli tillfrågad men inget har hänt. Alla andra i teamet har haft enskilda möten med TL för planering av arbetet i januari och framåt. Ja utom jag då. Jag har dessutom en bunt ärendet hos min BF som legat sedan i november och som hon ännu inte har rättat. Vilket också ger mig ont i magen, det får det att kännas som att jag är så dålig på att skriva beslut att hon varken vet ut eller in och inte ens orkar ta itu med mina alster. Men min TL har inte gjort en ansats till att ta kontakt med mig, boka in ett möte eller ge mig fler ärenden.

Big Boss gick igenom vår statistik imorse på mötet och det ser väl bra ut. Grejen är ju att det hade kunnat se ännu bättre ut om mina ärenden varit med. Som jag dessutom stressade med att hinna innan jag övergick i decemberprojektet. Jag bad att få tillbaka dem innan den 20 december som var sista datum för dem. Men än har jag inte sett röken av dem.

Nu oroar jag mej för att klumpen i magen är ett tecken på att jag inte kan gå ner i medicinmängd istället för att det handlar om att saker och ting inte fungerar alls här. Vet varken ut eller in. Alla andra (nåja) verkar tycka att det fungerar. Jag vill ju inte tro att allt strul sker med flit. Mne samtidigt, det är så här illa det har fungerat sen jag återkom efter sjukskrivningen förra hösten (2015). Och jag har varit väldigt T Y D L I G om hur jag vill ha det för att jag ska må bra på jobbet och för att det ska flyta på. Och det är just att ha jobb att göra. Hellre för mycket än för lite men det törs jag inte såga eftersom de fortfarande verkar tro att jag är gjord av glas numera.

Blä!

Nej, ta sej i kragen kanske! Mopsa upp sej en smula och… göra vadå? Börjar jag kolla klockan redan blir det en lång dag. Särskilt som hon faktiskt bara är 10:05.

När jag kom hem igår var jag toktrött. Halvsov i fåtöljen till halv nio. Då gick jag och la mig. Inte van att gå upp i ottan. Det vänjer jag mej nog aldrig vid i och för sej. Ska köpa D-vitamin och testa om det kan göra lite under för tröttheten. Det är ju oxveckorna, alla är trötta. Det behöver inte heller betyda att min neddragning av medicinen inte funkar.

Åh vad jag önskar att min hjärna hade en pausknapp. Och att man kunde filtrera bort Fan på väggen som har en obehaglig vana att alltid dyka upp lite som gubben i lådan. Jag försöker verkligen med positivt tänk!

Jag borde nog gå till jobbet igen. Att sätta sej på en buss p morgonen med en massa nysande, hostande och snörvliga människor gör ju inte att man blir pigg och alert precis. Och jag har ju lovat mej själv minst en promenad om dagen.

Igår tog jag också bussen ner till jobbet för jag orkade verkligen inte gå. Men jag lyckades gå hem istället. Då var jag mäkta stolt över mej själv. Men det är viktigt att hålla det man lovar. Särskilt till sej själv!!

Och en stund senare… Jag vantrivs nå så överjävligt här! Känns som om jag hela tiden utsätts för negativ särbehandling. Och jo, det är dom. Inte medicinen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela