Nu är det slut!
Nu är det slut! (infoga elefanten från Fem myror…) Eller snart är det slut, även om två månader känns som en livstid just nu. Den 18 april kliver jag in på mitt nya jobb, på andra sidan ån. Äntligen kom den där dagen som jag fantiserat om så länge. Dagen när jag sa upp mej! Tyvärr blev det inte riktigt som jag tänkte mej men det blev, blir, bra ändå.
Jag hade ju redan tidigare bestämt mej för att säga upp mej om jag inte kunde få tjänstledigt. Men jag hade, trots allt, hoppats på att de skulle ge mej tjänstledigt så jag hade en liten trygghet kvar om det är så att nya jobbet inte alls motsvarar mina förväntningar men… Nej! Nya chefen skrev så här:
Jag kommer inte bevilja dig tjänstledigt. Jag har behov av din närvaro, men visst kan vi diskutera att korta ner din uppsägningstid.
Behov av min närvaro? Jo men tjena, jag har talat om att jag tänker säga upp mig. Min närvaro kan du se dej om i stjärnorna efter! Och jag hade lovat min nya chef ett startdatum idag, jag kan inte hålla på att strula med en ny arbetsgivare så… Jag sa upp mej idag vilket innebär att jag kommer vara på plats på nya arbetet första vardagen efter påsk. Och tack och lov verkar det som att nya chefen trots allt tyckte att det var snabbt. Hon hade väl helst installerat mej redan igår men, men.
Tyvärr får ju min nya chef här mej att vilja sjukskriva mej fram tills sista dagen men man får väl bita ihop. Hon började på riktigt för snart tre dagar sedan nu men hon har ännu inte sagt, eller skrivit, ett ord till oss i personalen. Vi har inte haft ett möte, hon har inte presenterat sej och den kommunikation som skett har skett på personalens initiativ och det är för att vi behöver ha svar på saker.
Jag måste erkänna att jag känner oro för mina kollegors framtida mående om det här är det sätt den här människan har att vara chef på. Men enligt ryktet vill hon verkligen inte vara här och idag sitter hon på sin gamla arbetsplats och arbetar så det verkar ju inte vara taget ur luften.
Vad är det för fel på folk? När det är så enkelt, egentligen. Antingen beter man sej schysst eller så gör man det inte.
Kunde jag skulle jag ta ut alla semesterdagar jag har innestående men det funkar ju inte. Jag behöver ju vara ledig i sommar också. Och vi ska ju ut och resa i slutet på maj. Men jag har lagt in om tre dagars semester under sportlovet. Om hon inte har behov av min närvaro då också.
Känner mej just nu helt dränerad på känslor och blotta tanken på en promenad hemåt gör mej vinglig i sinnet men, det går väl det med. Tänker sitta kvar tills flextiden börjar i alla fall. Men jobba, not so much.
Jag som ville avsluta det här snyggt, göra en schysst sorti. Nu, jag tänker göra det jag måste men inget mer. Känner mej lite lurad på konfekten. Efter elva år på samma arbetsplats (det kan jag bara ge mej själv skulden för) så kan man inte ens få ett schysst avslut. Lojalitet är inte ofta dubbelsidig. Jag vet.
Men nu gaskar jag upp mej och ser fram emot en solig hempromenad. Jag och Lillsonen ska äta starka korvar till middag (gott och lättlagat) och sen kan jag bara ta det lugnt resten av kvällen. Och två månader kommer gå tokfort! Nu kan jag ju dessutom öva ännu mer på att inte vara duktig flicka. Där ser man!
Och om 2500 pix är jag ikapp med CSN och de kan börja dra avgiften varje månad via autogiro. Det får mej att bli glad. Nu borde brevväxlingen med Kron-Olle vara ett minne blott.
Egentligen om man tänker efter och lyfter blicken, så leker livet. Nu måste jag bara minnas det också!
