Frustration
Jag blir knäpp! Våra datasystem kraschar hela tiden. Plötsligt har man suttit och skrivit långa haranger i beslut helt i onödan för de bara försvinner TROTS att de ska vara sparade. Gah! Dessutom, det har börjat snöa igen? Voffor dådå?
Nåja, imorse när jag tog bussen till Vårdcentralen sken solen och glittrade i snömassorna och himlen var blå minsann. Dessutom märkte jag knappt av när sköterskan tog sina rör med blod. Sånt gillas! Nu hoppas jag bara allt ser okej ut, men med tanke på att jag ofta är ganska så jävla trött så kanske dosen Levaxin måste höjas? Den som lever får se.
Men för att återgå till systemkrascherna så blir jag så frustrerad när det inte går som jag vill att jag är färdig att slänga ut allt genom fönstret, inklusive mej själv. Och den känslan måste jag jobba hårt med. Alldeles för lättirriterad minsann. Men jag är medveten om problemet. Samma med Storsonen, han har väl tyvärr ärvt moderns korta, lättirriterade, stubin.
Och nu verkar det luta åt vårdnadstvist (hoppas inte) så vem vet vart den stubinen kan leda? Sårskilt som den andre parten också saknar lång stubin. Gah! Förhoppningsvis går hon med på att de samtalar med hjälp av familjerätten och löser saker INNAN det går till rättegång men jag vet inte längre vad jag ska tro och tycka. Men i magen gör det ont och orosormarna krälar för glatta livet.
Men jag vidhåller att den lille det handlar om behöver båda sina föräldrar. Och om de nu ska bo som de gör, med långt fysiskt avstånd, så måste båda föräldrarna anstränga sej för att upprätthålla umgänget. Hela tiden. Måtte de sätta honom främst nu. Jag påpekar det på mitt håll hela tiden och jag får alltid till svar att det är en självklarhet och att det är för honom han tänker slåss. Jag hoppas tankegångarna är detsamma på ”andra sidan”. Även om jag hatar tanken på att det är olika sidor.
Ge mej en trollstav så jag kan rädda världen. Eller åtminstone mina närmaste.
Synd att klockan bara är halv två annars hade jag pipit hem nu. Och låtit Verket bjussa på flexen, jobba kan jag ju ändå inte göra.
Ikväll ska jag i alla fall vara hemma. Och roa mej i tvättstugan. Två veckors tvätt sparad för en gångs skull och det känns ju så där. Men vad gör man? Förhoppningen är att granntvättstugan ska vara tom så jag kan utnyttja torkmöjligheterna där. Man kan ju i alla fall hoppas! Och framförallt är det lättare att fokusera tankarna på tvätt än eventuell vårdnadstvist.
Nej, hiva ut datorn genom fönstret kanske löser frustrationen? Ska bara posta det här så ska jag testa. Undrar om min chef blir förvånad?
